Ja, det går faktiskt alldeles utmärkt att resa om man har en funktionsnedsättning. Det gäller bara att planera lite. 

Inte minst vad gäller de extra kostnader som resan innebär. Här ska vi titta lite mer på detta. 

Det blir som sagt en hel del extra kostnader när en eller flera personliga assistenter ska följa med på en resa, oavsett om den anställde reser i tjänsten eller privat. Detsamma gäller vid övriga uppdrag utanför den ordinarie arbetsplatsen.

Hos assistansbolagen är det nog naturligt att känna en viss oro för skenande kostnader enbart för att ha anställt en person med behov av personlig assistans. Men jag vet ju vad som gäller om jag tar privata resor.

Assistenterna betalas av assistansanordnaren, med traktamenten och sånt. Så de är inget extra besvär. Grundregeln är således att den så kallade assistansersättningen ska täcka kostnaderna för de medföljande personliga assistenterna.

Den anställdes kostnader ska däremot bekostas av dennes arbetsgivare. Assistansersättingen, som betalas ut med ett schablonbelopp per timme använd assistans, skapar dock en gräns för hur stora kostnaderna kan vara för de personliga assistenterna, och således också indirekt för den anställde.

Det har dock inte upplevts som något större problem hos de intervjuade och som arbetsgivare räcker det med att veta om att den anställde troligen har fungerande lösningar för detta. Har man ett jobb där man behöver resa mycket måste man kanske förhandla fram i budgeten att det finns utrymme för det, och då måste man ha ett assistansbolag där det är möjligt att göra det.

Det förekommer dock att arbetsgivare har gått med på att de även står för assistenternas resekostnader. Detta är någonting arbetsgivare och arbetstagare får förhandla om och det är troligtvis ett ganska ovanligt avtal.

På mitt förra jobb förhandlade jag till mig att bolaget fick stå för det. Varför ska jag ta mina assistanspengar till att åka i jobbet, tyckte jag. Jag kan ju stå för nån gång men jag kanske vill lägga dom pengarna på utlandsresor.

Däremot är det vanligare att vissa arbetsgivare även står för assistenternas kaffe och andra småsaker. Det är dock, som sagt, inte heller något måste.

Min arbetsgivare betalar fika för assistenten, men inte mat. Det är inte alla assistansberättigade som behöver ha med sig sin personliga assistent när de ska ut på kortare resor, till exempel för att genomföra en föreläsning under en dag.

  Genom taxi och ledsagarservice på flygplatser eller tågstationer är det möjligt för personen att ta sig direkt från sin bostad till det aktuella målet och tillbaka utan personlig assistans.

Till Stockholm kan jag resa själv, för då får man så himla bra assistans och jag har ju en så liten rullstol. De som anlitar mig bokar taxi, och sen så åker jag taxi till flygplatsen, taxichauffören kör mig in, sen så hjälper flygplatspersonalen mig att komma in i säkerhetskontrollen och på flyget, sen när jag är framme i Stockholm så lyfter de av mig från flyget, kör mig till taxin och sen åker jag med taxin till stället där jag ska föreläsa ... Så någon personlig assistans till Stockholm behövs inte, även om det kan underlätta. 

Det är krångligt med mina timmar och så. Men reser jag längre behöver jag ha med en assistent. För många som har personlig assistans räcker dock denna service av naturliga skäl inte till ens på korta resor, utan den personliga assistenten är alltid med på resor.

Ledsagarservicen kan vara nödvändig även om personliga assistenter är med, till exempel för att sköta rullstolsliftar eller vid ombordstigning på flygplan.

Beroende på den assistansberättigades assistansbehov och resans längd kan det ibland behövas flera assistenter som följer med. Assistansbehovet kan också vara större på resande fot, i de fall tillgängligheten är sämre än på hemmaplan.

#personligassistans #funktionshinder #funktionsnedsättning #lss #handikapp #stockholm