Ja, det går faktiskt alldeles utmärkt att resa om man har en funktionsnedsättning. Det gäller bara att planera lite. 

Inte minst vad gäller de extra kostnader som resan innebär. Här ska vi titta lite mer på detta. 

Det blir som sagt en hel del extra kostnader när en eller flera personliga assistenter ska följa med på en resa, oavsett om den anställde reser i tjänsten eller privat. Detsamma gäller vid övriga uppdrag utanför den ordinarie arbetsplatsen.

Hos assistansbolagen är det nog naturligt att känna en viss oro för skenande kostnader enbart för att ha anställt en person med behov av personlig assistans. Men jag vet ju vad som gäller om jag tar privata resor.

Assistenterna betalas av assistansanordnaren, med traktamenten och sånt. Så de är inget extra besvär. Grundregeln är således att den så kallade assistansersättningen ska täcka kostnaderna för de medföljande personliga assistenterna.

Den anställdes kostnader ska däremot bekostas av dennes arbetsgivare. Assistansersättingen, som betalas ut med ett schablonbelopp per timme använd assistans, skapar dock en gräns för hur stora kostnaderna kan vara för de personliga assistenterna, och således också indirekt för den anställde.

Det har dock inte upplevts som något större problem hos de intervjuade och som arbetsgivare räcker det med att veta om att den anställde troligen har fungerande lösningar för detta. Har man ett jobb där man behöver resa mycket måste man kanske förhandla fram i budgeten att det finns utrymme för det, och då måste man ha ett assistansbolag där det är möjligt att göra det.

Det förekommer dock att arbetsgivare har gått med på att de även står för assistenternas resekostnader. Detta är någonting arbetsgivare och arbetstagare får förhandla om och det är troligtvis ett ganska ovanligt avtal.

På mitt förra jobb förhandlade jag till mig att bolaget fick stå för det. Varför ska jag ta mina assistanspengar till att åka i jobbet, tyckte jag. Jag kan ju stå för nån gång men jag kanske vill lägga dom pengarna på utlandsresor.

Däremot är det vanligare att vissa arbetsgivare även står för assistenternas kaffe och andra småsaker. Det är dock, som sagt, inte heller något måste.

Min arbetsgivare betalar fika för assistenten, men inte mat. Det är inte alla assistansberättigade som behöver ha med sig sin personliga assistent när de ska ut på kortare resor, till exempel för att genomföra en föreläsning under en dag.

  Genom taxi och ledsagarservice på flygplatser eller tågstationer är det möjligt för personen att ta sig direkt från sin bostad till det aktuella målet och tillbaka utan personlig assistans.

Till Stockholm kan jag resa själv, för då får man så himla bra assistans och jag har ju en så liten rullstol. De som anlitar mig bokar taxi, och sen så åker jag taxi till flygplatsen, taxichauffören kör mig in, sen så hjälper flygplatspersonalen mig att komma in i säkerhetskontrollen och på flyget, sen när jag är framme i Stockholm så lyfter de av mig från flyget, kör mig till taxin och sen åker jag med taxin till stället där jag ska föreläsa ... Så någon personlig assistans till Stockholm behövs inte, även om det kan underlätta. 

Det är krångligt med mina timmar och så. Men reser jag längre behöver jag ha med en assistent. För många som har personlig assistans räcker dock denna service av naturliga skäl inte till ens på korta resor, utan den personliga assistenten är alltid med på resor.

Ledsagarservicen kan vara nödvändig även om personliga assistenter är med, till exempel för att sköta rullstolsliftar eller vid ombordstigning på flygplan.

Beroende på den assistansberättigades assistansbehov och resans längd kan det ibland behövas flera assistenter som följer med. Assistansbehovet kan också vara större på resande fot, i de fall tillgängligheten är sämre än på hemmaplan.

#personligassistans #funktionshinder #funktionsnedsättning #lss #handikapp #stockholm

Och ja, jag har läst den. Håller kanske inte med om allt, men det finns något skönt med en bok som framhåller professionelismen i arbetet - och att det här med att vara anställd på ett assistansföretag faktiskt är ett jobb; många gånger ett ganska så komplicerat sådant!

#hälsa #film

Man brukar säga att vi alla står under lagar och avtal och måste rätta oss efter dem. De kan ses som förpliktelser men lika gärna som stöd och skydd för oss medborgare i landet.

Att köra bil på vägens högra sida är visserligen en tvingande skyldighet. Men samtidigt är det en viktig spelregel i trafiken, till skydd för alla medtrafikanter.

Att finnas på jobbet under arbetstid är likaså en skyldighet enligt kollektivavtalet, men också en nödvändig insats för varje brukare som behöver sin assistans. Och kravet på att vara försiktig med vad som sägs till utomstående personer om en brukare eller om brukarens familj finns formulerad i assistentens tystnadsplikt, vars viktiga syfte är att skydda brukarens och de närståendes personliga förhållanden.

Kring en personlig assistent - och assistansbolaget som denna är anställda på - finns således ett nät av lagar, avtal och andra regler.

Dessa andra regler kan vara din arbetsgivares egna bestämmelser eller de regler som brukaren själv vill att du absolut följer i det hem du arbetar. Att vara storrökare och arbeta i ett hem där rökning är förbjuden är inte lätt, inte heller motsatsen; att arbeta i ett hem där rökning är vardag och assistenten inte röker eller t.o.m är allergisk mot rökning. Nästan alltid finns dock i praktiken enkla lösningar som innebär att en assistent själv väljer den arbetsmiljö där hon/han kan arbeta.

Att hävda att en brukare måste ändra livsstil för att tillmötesgå en assistent är inte rimligt. Det är brukaren som väljer sitt liv i sin miljö och några krav på ändrad livsstil får inte ställas. En annan sak är om brukaren själv önskar dra ned på rökning eller andra laster - då finns möjlighet att ge stöd till detta, i den omfattning och på det sätt brukaren själv vill.

Utöver lagar, avtal och andra regler finns även ett etiskt och moraliskt nät kring assistenten. Detta sätts förstås också av det assistansbolag som assistenten representerar. Du kan läsa mer om assistansbolag, och exempelvis hur du jämför och utvärderar assistansbolag här (pdf). 

I etiken och moralen anges inte vad som är tillåtet eller förbjudet utan mer vad som är lämpligt. Hur bör jag göra när den 15-årige pojken/brukaren berättar om sådant som föräldrarna möjligen borde känna till, t.ex att han druckit starköl eller vin?

Vilket utrymme ska ges ett barn med funktionshinder att utvecklas själv och bit för bit frigöra sig från sina vuxna vårdnadshavare? Något svar på frågan finns inte; det är ett beslut som du själv som assistent måste ta i det enskilda fallet. I LSS § 6a har bestämmelser skrivits in 2011 om att barns bästa ska beaktas när åtgärder rör barn. Och i § 8 skrevs samtidigt in att när en insats rör ett barn ska barnet få relevant information och barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

Dessa bestämmelser måste en assistent kunna hantera i en svår balansgång mellan en vårdnadshavares rätt till insyn och ett barns förmåga och behov av att kunna ta eget ansvar.

#hälsa 

Den i juli 2009 fick vi en ny bestämmelse i socialtjänstlagen. Bestämmelsen ger kommunerna en uttalad skyldighet att ge hjälp och stöd till anhöriga som bistår långvarigt sjuka, äldre eller människor med funktionshinder.

En bakgrund till förändringen är bland annat ökande insikter om den ibland svåra livssituation som vissa anhöriga befinner sig i.

Genom att det numera är en tvingande uppgift för kommunerna att ge stöd och hjälp blir det därmed viktigt att ha kunskap om olika stödfunktioner. Olika professioner som har med hjälpbehövande människor och deras närstående att göra måste känna till att det finns stöd för anhöriga och kunna hänvisa till denna hjälp.

En ökad samverkan mellan olika professioner är också nödvändig för att kunna erbjuda ett gott stöd. Den nya bestämmelsen kom inte oförberedd utan har föregåtts av en omfattande ekonomisk satsning. Under en tioårsperiod har kommunerna kunnat söka statliga medel för att bygga upp anbörigstöd och många kommuner har utnyttjat den möjligheten.

Det finns i dagsläget inga evidensbaserade stödformer, i varje fall inte utifrån vad man vetenskapligt menar med detta. Inte desto mindre finns det mycket praktiska erfarenheter och det pågår en stadig utveckling av an hörigstöd. Evidens är ett uttryck för kravet på en vetenskapligt underbyggd kunskapsbas när det gäller effekterna av den verksamhet som bedrivs ska jag återkomma till evidens längre fram. När man genom åren har utvärderat stödet har det framkommit en hel del kritik.

En del av kritiken handlar om tendensen att se anhöriga som en homogen grupp av människor med likartad situation och likartade behov. Så är naturligtvis inte fallet och det är viktigt att vara medveten om att olika anhöriga har olika slags behov och också olika behov vid skilda tidpunkter i omsorgsprocessen.

Annan kritik kan beskrivas som metodkritik, det saknas dokumentation i allt från hur man byggt upp stöd till hur, och om, det verkligen når de anhöriga som har behov av stöd. Kritik bör syfta till ökad kunskap och större ansträngningar för att förbättra det som kritiseras, alternativt motivera varför det inte ska ändras.

Jag kommer därför att till en del använda mig av tidigare undersökningar och utvärderingar av anhörigstöd. Men jag kommer även att beskriva ett sätt att ta fram kunskap kring önskemål om stöd.

Jag kommer där att lyfta fram anhöriga som kombinerar förvärvsarbete med anhörigomsorg. Jag kommer också att försöka problematisera det vi kallar frivilligheten i att bli anhörigvårdare. Syftet är således att ge olika aspekter på anhörigstöd och vad man kan tänka på vid utformningen av detta stöd.

Mål för anhörigstöd

Man kan sammanfattande beskriva målen för anhörigstöd på följande sätt Ge individanpassat stöd utifrån upplevda behov.

• Öka möjligheten till omedelbart stöd och avlösning.
• Stärka anhörigas situation.
• Synliggöra och sprida kunskap om anhörigas situation.

#video #hälsa

Visst, det är kanske en paradox. Men titta på den här videon. Så blir det snabbt ganska tydligt att aktivitet och energi, ger mer av den varan, även för funktionshindrade.

Drabbas man av ett funktionshinder eller något annat omskakande kan det dessvärre ibland hända att man fastnar i ett förnekande.

Man kan ha svårt att ta till sig det som har hänt. Det behöver inte betyda att man till exempel förnekar hela sitt funktionshinder. Man kanske bara förnekar de delar som är svårast att förlika sig med. I vår kultur finns en skala utifrån vilken vi graderar olika funktionshinder. Enligt den skalan är det värst att drabbas av ett intellektuellt funktionshinder.

Vad vi uppfattar som lindrigast är vissa medicinska funktionshinder som allergier och diabetes. Blindhet uppfattas som lindrigare än att bli rörelsehindrad. Trafikskador anses som "lite finare" än att få en skada under födseln. Är man trafikskadad så har man ju i alla fall varit normal en gång i livet. Det säger sig självt att det är svårt att assistera någon som inte vill tala om sina egna begränsningar. Då vet inte assistenten vad arbetsledaren behöver hjälp med.

Som personlig assistent kan det bli svårt att få tillräckligt med information. Det kan också ge upphov till konflikter. Även anhöriga kan dras med i det här förnekandet. För anhöriga kan det nämligen vara en lika svår kris när en familjemedlem blir allvarligt sjuk eller skadad.

Ja, i vissa fall kan det faktiskt vara svårare för de anhöriga. Ett barn som växer upp med ett funktionshinder tvingas exempelvis anpassa sig till en viss livsmiljö. Han eller hon känner inte till något annat. För en förälder kan det vara svårare.

Det finns föräldrar som aldrig kommer över sitt barns funktionshinder, medan barnet ifråga kan må hur bra som helst och trivas med tillvaron.

Om vi kommer över den första chocken efter en kris och slutar förneka det som hänt är det inte ovanligt att vi möter nya utmaningar. Till en början blir vi kanske apatiska. Vi kan känna oss förlamade av det inträffade. Dagarna bara går utan att vi orkar företa oss något.

Tillvaron blir grå och innehållslös. Sedan händer kanske något som äntligen gör att vi reagerar. Då kan vi bli ledsna eller arga eller både och. Mer om just detta på somdetska.bloggo.nu

En sådan reaktion är i längden sundare än att bara känna sig handlingsförlamad. Inte sällan kommer alla känslor på en och samma gång, och då är det lätt att uppleva tillvaron som kaotisk. Även anhöriga kan dras med i förnekanden.

#bild #hälsa